Femme Alpha

 

Vilka GALNA dagar det har varit!
Såg fram emot helgen. Hade goda resultat på Luciaformen och skulle därför äta god mat med mannen i mitt liv. THAIBUFFÈ!
Det var så mysigt! 

Så kom Söndagen. Den där dagen jag sett fram emot sedan i våras.
Invigningen av Raw Motion i Knivsta.
SÅ HIMLA ROLIGT MED OCR TRÄNING!
Explosivt, intensivt och det ser så roligt ut!
Skulle dessutom möta upp en gammal vän från hemstaden som ville haka på.

Söndag morgon. Vaknar runt, halv 10 tiden. Sambon sitter i vardagsrummet redan. 
Jag känner att hjärnan inte riktigt vill hänga med. Jag känner mig förvirrad helt enkelt. Men, man är nyvaken och vi drack lite bubbel på lördagskvällen. No big deal.
Tog en dusch och börjar då känna hur blicken inte vill följa med. Ena stunden ser jag dubbelt, andra stunden ser jag suddigt på höger öga.
Jag gnuggar mig i ögonen, sådär som man gär när man fått skräp i ögat. Men det hjälpte inte. Jag får dubbelseende och tappar synen på höger öga nästan helt.
Lagom när vi satte oss för att äta vår frukost tappar jag styrkan och domnar i höger arm och kind.
"Vad fan är det som händer?" hinner jag tänka. 
Det känns ungefär som om hjärnan blir som sirap och jag hinner säga åt min sambo att något är riktigt fel.
Så börjar jag sluddra. Jag får inte fram orden och det tar emot att formulera mig.
Sambon larmar ambulans och bär ut mig i hallen. När de väl kommit på plats så kunde jag knappt prata alls längre. Jag blev verkligen LIVRÄDD. Är man själv undersköterska vet man symptomen på en blödning i hjärnan, en stroke.

 

Ambulanstjejerna jobbade snabbt, riktigt snabbt och de var så himla varma och tillmötesgående. Jättegulliga helt enkelt. Och jag bara grät.
Jag grät för att jag var rädd. Jag tänkte på Källa. Min familj.
När de väl satte på blåljusen och satte gasen i botten blev jag ännu mer rädd, för då visste jag att jag var ett Prio 1 larm, och att det var bråttom. Ambulanssköterskan klappade om mig, tröstade mig och ringde in till sjukhuset.
Jag var en så kallad "rädda hjärnan"-patient och jag togs emot av ett stort team med sköterskor och läkare när vi väl kom till Akademiska.
Jodå, jag minns nästan allt, men jag var så enormt förvirrad...förlorad i nån form av sirapsvärld. Det var så jäkla läskigt!
En sköterska med blå ryggsäck flöjde mig hela tiden. Han var också sådär enormt varm när han pratade med mig. Det märks när människor talar med hjärtat och han var en sån. Han klappade också om mig och lämnade inte min sida under hela undersökningen och ct-röntgen.
Min sambo var också med, han släppte förbi sjukvårdsteamet och lät de jobba utan att han skulle känna sig ivägen och han var hos mig, höll i min hand, strök mitt hår så fort han kunde komma nära mig. Den snälla sjuksköterskan gav honom en pall så han kunde sitta hos mig, så nära som möjligt under tiden som det togs prover och jag fick göra en massa tester.
Jag hatade testerna. Någon skulle sätta på mig ett id-band och bad mig säga mitt personnummer. Jag KAN mitt personnummer, men att SÄGA det högt...jag säger det igen...SIRAP! Jag kunde säga det, men det gick inte att formulera. Jag fick klämma händer, de lyste i mina ögon och allt möjligt. De ville backa en stund för jag var så ledsen, men herregud, klart jag var ledsen, klart jag grät. Jag var ju skiträdd. Det enda jag kunde få ur mig var "LÄSKIGT".
Det var full fart till CT-scanningen. Kontrastvätska och en massa burrande, som en torktumlare. Jag åkte in, jag åkte ut. Jag åkte in, jag åkte ut.

Sen kom hela teamet igen och rätt var det är så hörde jag något om att det var avblåst. 
Jag hade ingen blödning i hjärnan. Okej, lite skönt. Men vad är felet då?!

Jag kördes till akuten och fick komma in på ett rum. Där fick vi vänta....och vänta...och vänta.
Min sambo passade på att ringa min mamma. Sen satt han hos mig. La huvudet på sjuksängen, klappade mig på kinden, torkade mina tårar. Han fanns där med ALL kärlek han nånsin kunde finna i sin själ, kändes det som.
Jag somnade.
Sen kommer en läkare in, en kvinnlig läkare. Och så var det dags för undersökning igen. Jag kunde prata lite bättre, men inte avsevärt. 
Jag skulle gå, jag skulle lägga fingret på näsan...och missade varje gång, jag skulle följa en penna med blicken, misslyckades. Jag skulle le. JAg skulle klämma händer. Jag skulle sitta upp och vickade åt sidan.
Min sambo satt snällt på stolen och lät läkaren undersöka mig. 
Och den kvinnan måste ha antingen vaknat på fel sida eller varit sönderstressad, för trevlig var hon inte.
Fick berätta lite om familjen med hjälp av sambon och jag kunde förklara att jag varit mycket stressad under en period.
Direkt kunde man se hur läkaren nästan suckade. 
"Ja jag kan inte göra mer, du får åka hem"
Hon går ut till sköterskorna och jag hör henne säga:
"Hon är bara stressad, jag skickar hem henne".

Hallå?! Ska man inte undersöka mer? Typ,,,resten av kroppen?
NÅGOT är ju jävligt fel!
Men icke. Jag kom in för misstänkt stroke, jag hade inte en stroke, då skickas man hem. Oavsett om symptomen sitter kvar eller inte.
Min sambo fick i  princip BÄRA mig ut från akuten, in i svågerns bil. Jag orkade ingenting. Benen bara vek sig, jag såg inget. Jag mådde skit, rent ut sagt.

 

Jag är så förbannat glad och tacksam över att min sambo var med mig varenda minut! Han stannade hemma från sitt jobb igår för att ta hand om mig.
Det är fanimej kärlek!
Men det ska inte behövas.

Hur kan man skicka hem någon som mår så otroligt dåligt? Ja, jag må vara stressad, det kan vara en stresskollaps omfattning LARGE, men det kan också vara något annat.
Att jag skickas hem, vind för våg. Man kan inte kräva att min sambo ska stanna hemma från jobbet heller, eller snarare, ta för givet att han SKA göra det.
Man ska väl för sjutton vara kvar för observation på sjukan, åtminstone till symptomen eventuellt släpper? Eller har jag fel?!

Och dessutom, hur normalt är det för en för övrigt fysiskt frisk 30-åring att få strokesymptom?!


Det har gått drygt 2,5 dygn sedan det hände. Jag har nu under kvällen kunnat börja prata lite lättare. Jag kan se bra på ögat igen också, och jag har bättre styrka i armen. Kinden är också ok, men jag biter mig lite i den när jag ska äta.

Här i Uppsala län kan vi gå in och läsa våra journaler. Så jag gick in för att se vad de skrivit och kanske någon eventuell åtgärd efter att jag skickats hem?
T.ex vad jag ska göra om dagarna? Ska jag ligga still i sängen i flera veckor? Eller ska jag, som jag är van vid, börja successivt att röra på mig igen. 
Det stod inget sånt. Men däremot stod det saker som gjorde mig lite illa till mods. Så pass att en anmälan ska skrivas, så fort jag är lite mer pigg på det.
Läkaren hade skrivit på ett sådan sätt, som om jag vore någon som hittar på. Att jag "ena stunden inte har känsel" medans jag "andra stunden kan prata". Att jag "känns förvirrad" men enligt läkaren är "välorienterad i tid och rum". 
Jag vill inte skriva allt som stod, men det kändes diskriminerande. Dessutom, så fint avslutande, stod det att min sambo(vad det nu hade att göra med undersökningen av mig att göra) tycktes vara ointresserad av mig och min hälsa.
WTF! Rent ut sagt, men med förkortning.
Vad gjorde läkaren den bedömningen på?!
Herregud, han ville bara vara vänlig och ge läkaren utrymme att undersöka mig..och så får han skit för det.

Nej tack, akademiska sjukhuset. De människor som är eldsjälar på det stället borde starta något eget. 
De människor som suckar, stönar och diskriminerar borde se sig om efter något annat att arbeta med.

Jag ska kontakta vårdcentralen här hemma, som jag faktiskt HAR förtroende för, så kanske de kan hjälpa mig vidare.
Jag vet ju egentligen hur jag ska göra för att återhämta mig. Jag tror på hälsa och motion. Vila, skratt, kärlek och omtanke. Och NATUREN!


Well, det var hela  händelsen.
Nu kan jag gå vidare. Jag ska först och främst VILA ordentligt nu, även om det redan är extremt jobbigt att ta det lugnt hela tiden.
Sen ska det bli ordning och reda. 

Iochmed detta har jag dessutom hoppat av tävlingen Luciaformen 2015. 
Men det är kanske förståeligt.

Jag har mina drömmar kvar och mina mål i sikte.
Men jag har INTE bråttom.

Jag vill säga tack till alla som skrivit till mig, så fina ord, peppande ord och öst en massa kärlek och omtanke över mig och min familj.
Ni är bara BÄST! Och ni ger mig ENORM styrka!