No stress- i grund och botten är det DU som gör jobbet. Inte någon annan.
Jag har, av förklarliga skäl, spenderat den senaste veckan hemma. Var förbi gymmet en sväng för att känna på vikterna och vara lite social, men annars har jag verkligen låtit kroppen totalvila.
Vad har jag gjort då?
Ja, jag har inte legat i sängen hela dagarna. Däremot har jag klivit upp, lämnat på dagis och sedan gått hem och skrivit listor.
Listor på vad som är totalt onödiga "måsten".
Och vet ni, det har funkat!
Jag har inte stressat, haft ångest ELLER drabbats av panik en enda gång denna vecka.
Jag har vaknat med ett lugn i kroppen, utan dess like, varje dag!
Vad har jag gjort då?
Ja, jag har inte legat i sängen hela dagarna. Däremot har jag klivit upp, lämnat på dagis och sedan gått hem och skrivit listor.
Listor på vad som är totalt onödiga "måsten".
Och vet ni, det har funkat!
Jag har inte stressat, haft ångest ELLER drabbats av panik en enda gång denna vecka.
Jag har vaknat med ett lugn i kroppen, utan dess like, varje dag!
Jag har helt enkelt tagit kontroll över hjärnan. Och nej, jag är absolut inte i mål ännu. Det har "bara" gått en vecka trots allt. Kommer behöva lång tid på mig att återställa det här ordentligt.
Jag har känt mig väldigt glad också, det var väldigt längesen nu.
Jag sköter hushållet, utan den där onödiga hjärtklappningen. Jag tar en sak, lite då och då. Sen kommer familjen få hjälpa till med storstädning 1 gång varannan vecka, då vi ALLA hjälps åt. Och det är väl en fantastisk lösning?
Det börjar helt enkelt ordna upp sig.
Jag är ju dessutom inte en person som tänker "ligga hemma och må dåligt", jag tar tag i det direkt istället. Jag mår ju inte "dåligt" heller, på det sättet. Jag mår rätt bra, men har en lång väg kvar ändå. Man får inte ta ut segern i förskott, som man säger.
Jag har känt mig väldigt glad också, det var väldigt längesen nu.
Jag sköter hushållet, utan den där onödiga hjärtklappningen. Jag tar en sak, lite då och då. Sen kommer familjen få hjälpa till med storstädning 1 gång varannan vecka, då vi ALLA hjälps åt. Och det är väl en fantastisk lösning?
Det börjar helt enkelt ordna upp sig.
Jag är ju dessutom inte en person som tänker "ligga hemma och må dåligt", jag tar tag i det direkt istället. Jag mår ju inte "dåligt" heller, på det sättet. Jag mår rätt bra, men har en lång väg kvar ändå. Man får inte ta ut segern i förskott, som man säger.
Jag får också samtalshjälp med en psykolog och det är den hjälp jag får av vården genom detta. Men, det är ju faktiskt ingen annan än du själv som ska göra jobbet ändå. Och ju tidigare, desto bättre och då kommer du "tillbaka till livet" snabbare också, så tror jag.
Det är DU som är chefen. Det är DU som styr.
Jag är dessutom glad att jag hoppade av Luciaformen, även om det var en rolig utmaning så blev det alldeles för stressigt för kroppen, vilket framkallade mer ångest när kroppen inte svarade.
Så, nu kör jag enbart på mina villkor i min takt och det funkar utmärkt.
På en vecka har kroppen dessutom tappat drygt 2 kilo, totalt 6,5 tappade centimetrar kring höft(det området som har varit så svårt att "få igång", midja, rumpa och bröst.
Vilket betyder att jag totalt nu tappat 17 centimeter kring midjan sedan den 20 september.
Känner jag något behov av att "nä nu börjar jag köra järnet igen...och ökar lite till"? Inte alls, faktiskt.
Jag känner mig riktigt lugn och tillfreds med det här och det verkar kroppen och knoppen också gilla.
Mitt enda riktigt stora problem just nu är sömnen, som väljer att utebli. Jag har svårt att komma till ro riktigt, just på kvällarna, så det är en utmaning. Inte många timmars sömn får jag ihop, men det är i alla fall inte helt sömnlöst :)
På föreläsningen i Söndags, som handlade om pulsträning, så sa föreläsaren att han rekommenderar människor att "gå in i väggen" någon gång i sitt liv. För då lär man VERKLIGEN att känna sin kropp ordentligt.
Och han har så himla rätt!
Signalerna kroppen skickar ut nu, är så mycket enklare för mig att läsa. Jag hinner liksom få stopp på det onödiga, innan det bryter ut.
Jag får helt enkelt säga att jag är tacksam över att det har hänt. Konstigt nog.
Men hade inte kroppen satt stopp för mig, så hade jag ju fortsatt på samma linje. Och det hade säkerligen varit förödande i slutändan.
Jag är dessutom glad att jag hoppade av Luciaformen, även om det var en rolig utmaning så blev det alldeles för stressigt för kroppen, vilket framkallade mer ångest när kroppen inte svarade.
Så, nu kör jag enbart på mina villkor i min takt och det funkar utmärkt.
På en vecka har kroppen dessutom tappat drygt 2 kilo, totalt 6,5 tappade centimetrar kring höft(det området som har varit så svårt att "få igång", midja, rumpa och bröst.
Vilket betyder att jag totalt nu tappat 17 centimeter kring midjan sedan den 20 september.
Känner jag något behov av att "nä nu börjar jag köra järnet igen...och ökar lite till"? Inte alls, faktiskt.
Jag känner mig riktigt lugn och tillfreds med det här och det verkar kroppen och knoppen också gilla.
På föreläsningen i Söndags, som handlade om pulsträning, så sa föreläsaren att han rekommenderar människor att "gå in i väggen" någon gång i sitt liv. För då lär man VERKLIGEN att känna sin kropp ordentligt.
Och han har så himla rätt!
Signalerna kroppen skickar ut nu, är så mycket enklare för mig att läsa. Jag hinner liksom få stopp på det onödiga, innan det bryter ut.
Jag får helt enkelt säga att jag är tacksam över att det har hänt. Konstigt nog.
Men hade inte kroppen satt stopp för mig, så hade jag ju fortsatt på samma linje. Och det hade säkerligen varit förödande i slutändan.
Den här veckan har jag kommit tillbaka till träningen då jag känner att jag faktiskt vill det. Provade ett pass på nya stället som är för Obstacle Course Racing och det var SÅ kul!
Klarade av monkeybaren(armgången) med bravur, flera vändor.
Idag har jag återigen supervilat här hemma, så jag tar en lång startsträcka när det gäller träningen, med lite blandad kompott. Allt från powerwalks till gymmet till OCR träning.
Min takt, den bästa takten.
Livet. Det är bra fint, trots allt :)
Livet. Det är bra fint, trots allt :)
