Femme Alpha

Jag kände att det behövdes, VERKLIGEN!  

Det har hänt mycket. Riktigt mycket.

Egentligen ville jag vänta med att berätta, eller inte berätta alls, jag känner att jag inte vill, men ändå så vill jag. Bara för att kanske veta själv var jag är just nu, i livet. Jag behöver få "prata av" mig. 

Min kropp har under tävlingen inte svarat som den ska. Även om det händer grejer så vet jag att det är något som "låser sig". 

Jag har under en väldigt lång tid stressat mig fram i livet, stressat så in i bängen. Och jag är sån som person, enorm prestationsångest vilket gör att jag ALLTID vill göra mitt bästa, ALLTID sätta familjen i första hand och ge 200% på jobbet och glömma bort mig själv. Jag har faktiskt känt mig egoistisk om jag skulle tänka på mig själv. 

Jag anmälde mig till Luciaformen för jag kände att jag MÅSTE få en anledning att få tänka lite på mig själv och dessutom hitta tillbaka till min form jag hade förut. Jag har misshandlat kroppen tillräckligt och jag slutade tycka om mig själv redan förra hösten. Jag är ju egentligen en person som är i bra form, som syns. Nu ser jag mest lite rund och svullen ut, hela tiden. Även om det hänt grejer.  

För ca 3 veckor sedan klappade jag ihop. Jag var så stressad, panikslagen och ångestfylld över att kroppen började sakta ner och jag inte kunde ge allt, varken hemma, på jobbet, eller i träningen.  

Då blev det ett besök hos läkaren. Självklart fick man mediciner utskrivna. För jag kan inte sticka under kudden att jag börjat allt mer ofta fått panikångest attacker och dessutom försökt "gömma" de, GISSA hur ont det gör då. Jag slutade sova som vanligt, det gick helt enkelt inte. Jag var uppe i varv, hela tiden. 

Läkaren varnade mig då för att jag var på god väg att kollapsa av stressen och att jag nu MÅSTE ta det lugnt. "Disken KAN vänta", ja ni vet det vanliga. Lyssnade jag? Icke! 

Han gillade mina vanor med träningen och kosten och bad mig att fortsätta tänka på mig själv för en stund om dagen. På gymmet.  Min fristad. 

Men det blev en stress det med tillslut, en onödig stress. "Jagmåstejuhinnahemochnattadottern! Demåstejuhamat!" Så passen blev också stressiga. Även om sambon bad mig att lugna ner mig och ta den stunden på gymmet till min egen. Jag vet ju att han också fixar såklart. 

I måndags fick jag återigen komma till läkare. Då kunde jag själv erkänna att jag "inte orkar". Hade nu 3-5 attacker om dagen av panik eller ångest. Helt utan anledning. Jag VILL men kroppen säger "NEJ JAG VILL INTE! ORKAR INTE!", jag gråter och är ledsen alldeles för ofta  och tröttheten är så konstant. Min hjärna älskar också att trycka ner mig själv när jag mår som jag gör. Det är HEMSKT att inte kunna styra över sina egna tankar. (Vad hände med mitt positiva glada jag?! ) Det resulterade i en sjukskrivning och krav på fortsatt regelbunden träning och kost (så det tackar jag Luciaformen för! Nu har jag ändå ett mål som jag vill hålla trots allt)...samt vila i hemmet..och medicinering (men jag HATAR mediciner..men ska behöva äta det tills psykologbesöken kommit igång..för en sån måste jag också träffa.) 

 Jag hade alltså vid detta besök kollapsat av stress. Det var ett faktum och jag fick det svart på vitt. 

Och jag har bara mig själv att skylla. Det är mitt fel att jag inte lyssnade på varningssignalerna. 

Jag var tvungen att säga förlåt till min chef, för mitt dåliga samvete över att inte orka jobba...när man har världens bästa arbetsplats..är skit(rent ut sagt). Dessutom misstänkte läkaren att det kunde vara rubbningar i sköldkörteln, vilket kan vara bidragande orsak till ångest och stress. 

Så blev det Tisdag. Barnen skulle upp till dagis klockan 6 på morgonen. Som vanligt. 

Mitt i allt låser sig luftrören på mig och jag faller ihop på hallgolvet och kippar efter andan. Tårarna sprutade och det ENDA jag tänkte på just då var att försöka hitta andningen med magen. Hela kroppen skakade och det blev bara värre. Min sambo satt och höll om mig. Han var BÄST! Han sa ingenting...han bara höll i mig. Min hjälte, min bästa vän! 

Det är första gången jag yttrat "hjälp mig", för jag har alltid varit en sån som velat  klara mig själv. 

Har man dessutom varit ensamstående så LÄR man sig att "klara allt själv". 

Jag fick en flashback. Första tävlingsveckan och det var 15-årsjubileum på gymmet med lite tävlingar. Då föll jag ihop efter en rodd på 500 meter(så fort jag kunde). 

Två helt fantastiska människor tog hand om mig då när jag låg där på golvet. De pratade lugnt med mig och fick mig att hitta andningen. En av de pretata med mig då om stress och jag visste nog...nånstans innerst inne...redan då att någpt var tokigt i min kropp. Vilka jäkla superhjältar!  Och jag har er att tacka för att jag lyckades få kontroll över min kollaps på golvet hemma. Jag hörde era röster hela tiden! Tack tack tack Patrik och Niki!! 💖💖💖

Åter till tisdagsmorgonen...jag lyckades bli lugn igen. Men jag var HELT slut! Jag gick och la mig..och sen sov jag..till och från fram till Onsdagsförmiddagen då jag tvingade mig upp och till gymmet. 

På torsdagen tog jag mig iväg till labbet för blodprov. Så i detta nu väntar jag på att få besked om sköldkörteln är en liten bov i mitt mående..vilket jag hoppas litegrann konstigt nog. Jag vill vara GLAD igen! 

Jag VÄGRAR låta kroppen kontrollera mig i det här skedet. Så jag ger mig FAN på att jag ska klara det här hindret jag ska ta mig över just nu. Jag ska vinna tillbaka lugnet. Och hitta mig själv igen. 

Så, nuuu vilar jag upp mig i Småland till på söndag kväll och jag börjar redan ladda för den 6:e tävlingsveckan där jag faktiskt höjer ribban..för att jag VILL och för att träningen gör mig GLAD i alla lägen. 

Jag är redan tillfreds med att jag inte kommer vinna Luciaformen. Den vinst jag går ur tävlingen med är att ha fått min hälsa tillbaka.  Och förhoppningsvis mitt mående också. DET är det enda viktiga för mig med tävlingen nu. För jag ska bannemej INTE ge upp. 

Jag är SÅ glad över kontakten jag fått med andra tävlande. Och vilka inspirerande människor ni är..allihopa! 💛 Ni får mig också att kriga vidare.

Jag är Evelina. Jag älskar att skoja, jag älskar att skratta, jag älskar att göra folk glada. Jag ÄLSKAR att ta hand om människor. Jag bjuder på mig själv! 

Jag är på fötter snart igen.  

Mitt råd till er därute är:

Ta HAND OM er! Respektera kroppen genom att lyssna på den. Inget är viktigare än din egen hälsa och dig själv. 

Så, nu är korten på bordet. Så jag behöver inte prata mer om det. Man måste vara ärlig, i alla lägen. Och nu har jag sagt som det är och vill köra vidare..precis som vanligt. Inget ältande! Nu kör vi! 💛💛💛

Kram på er!